Det tog allt för många år för mig att äntligen bli fri, det har slitit mig itu, det fanns ingen bara du
Ligger hemma hos A och kan inte somna. Otippat. Längesen jag hade problem med att sova men nu har det tydligen krypit tillbaka igen. Vill inte somna för jag hatar att drömma. Vill inte vara vaken för jag tänker så mycket. Mamma är svag. Hennes minne har försämrats och hennes talförmåga med. Jag är inte ledsen. Bara arg. Så jävla innihelvete arg. På henne. På pappa. Att dom lät mig och mina 2 fina bröder få gå igenom all den här skiten. Att dom skiljdes istället för att kämpa tillsammans. Arg för att Martin flyttat när han fick möjligheten. Att han lämnat mig även fast jag vet att det egentligen är avundsjuka, att jag också vill fly. Arg för att Petter inte lyssnar när jag säger åt honom att inte skrika. Arg för att det gör så jävla ont. Arg för att allt är så jävla orättvist. Arg för att alla säger 'det blir bättre med tiden'. Vad fan är det som blir bättre?! Hon tynar bort idioter. Slit mig mitt itu, kasta mig omkring, måla hela världen svart för mig; himlen är redan så jävla trasig.
