Tagna ur en klarblå himmel
Torsdag 27 februari
Idag har vart en bra dag. För mamma har vart uppe och gått. Och hon har skrattat. Och vi har fikat. Och jobbet flyter på. Och jag är hemma i min säng igen.
Imorgon är det sista passet innan helg, hela veckan har bara sprungit förbi. Imorgon är det AW hos astner med mina fina kollegor, och på lördag ska jag få dricka vin med mina fina tjejer i Sandviken.
Godnatt, love.
♣️
If it makes you happy
Onsdag 26 februari
Har jag sagt hur mycket jag älskar mitt jobb? För det gör jag. Även fast jag ser ut att vara tolv på mitt passerkort så, love.
Vi ska gå hur långt som helst.
Vi. Du och jag, mamma. Det är vi.
Love.
Break up, break down. Drunk up, fool around. Meet one guy, then another, fuck around. Forget the one and only. Then after a few months of total emptiness start again to look for true love, desperately look everywhere and after two years of loneliness meet a new love and swear it is the one, until that one is gone as well.
There's a moment in life where you can't recover any more from another break-up.
Universum är vårt.
Det är tomma dagar. Jag vaknar, skrattar, pratar, gråter, men känner ingenting egentligen. Som att jag går per automatik. Ringer mamma, känner att jag saknar henne så det gör ont, hör henne sakna mig med. Hur hon vill komma hem igen och hur jag bara vill ha henne här hemma.
Min fina bästa älskade Josefine kom till mig idag. För att laga något slags trasigt mönster. Vi har ätit pizza hyrt film och drömt oss bort till Turkiet. Det blev ett plåster för stunden. Har ni någon sån människa, som ni känner att hur jobbigt allt i hela livet är så har ni just den personen som får dig att känna hopp igen? Att allt kommer bli bra för vi har ju varandra? Hon är min den. Jag vet att om världen skulle rasa så skulle hon fixa den för mig. Hon skulle laga himlen för mig. Och jag för henne.
Nu väntar jag på att E ska komma och hämta mig så jag får krypa ner i hennes soffa och ha henne bredvid mig inatt. Ser ni vad fina vänner jag har? Allt är så trasigt men dom får mig att känna mig som mig igen.
Min fina bästa älskade Josefine kom till mig idag. För att laga något slags trasigt mönster. Vi har ätit pizza hyrt film och drömt oss bort till Turkiet. Det blev ett plåster för stunden. Har ni någon sån människa, som ni känner att hur jobbigt allt i hela livet är så har ni just den personen som får dig att känna hopp igen? Att allt kommer bli bra för vi har ju varandra? Hon är min den. Jag vet att om världen skulle rasa så skulle hon fixa den för mig. Hon skulle laga himlen för mig. Och jag för henne.
Nu väntar jag på att E ska komma och hämta mig så jag får krypa ner i hennes soffa och ha henne bredvid mig inatt. Ser ni vad fina vänner jag har? Allt är så trasigt men dom får mig att känna mig som mig igen.
I'm half a heart without you.
Förlåt för alla inlägg jag skrivit där jag tycker att det är så jävla synd om mig
Förlåt för alla ord jag trodde skulle svida det är ingenting det betyder ingenting
Ingenting alls.
Förlåt för allt jag skrivit
Tills nu
När min storebror kommer hit efter ett sjukhusbesök hos min mamma och hans läppar formar sig till "det är en tumör". Hur han förklarar att mamma är full av cancer. Att tumören sitter på buksportskörteln. Att uppsala kommer vara nästa stopp. Hur rummet snurrar och mitt hjärta stannar för en sekund. Hur kunde jag vara så dum och tyckt att det va jobbigt innan, innan det här. Innan jag visste att den här jävla cancern skulle ta min mamma. Också. Hur min syster förklarar att vi kommer klara det tillsammans att vi aldrig kommer behöva vara själv, hur det än blir. Det spelar ingen roll säger jag. Det spelar ingen jävla roll. Skriker att du vet hur jävla illa det är. Hur hon säger att hon vet. Att hon levt för kort liv. Men att vi måste klara det. Hur det än blir.
Hur det än blir.
Jag återhämtade mig aldrig efter hennes hjärnblödning. När hon låg på golvet, hur hon inte andades och hur mattan färgade sig röd. Hur jag skrek i telefon att hon dör. Hur jag bad i ambulansen att "bara hon överlever". Och det gjorde hon.
Men om hon inte gör det nu då? Vad gör jag då?
Förlåt för allt jag skrivit
Tills nu
När min storebror kommer hit efter ett sjukhusbesök hos min mamma och hans läppar formar sig till "det är en tumör". Hur han förklarar att mamma är full av cancer. Att tumören sitter på buksportskörteln. Att uppsala kommer vara nästa stopp. Hur rummet snurrar och mitt hjärta stannar för en sekund. Hur kunde jag vara så dum och tyckt att det va jobbigt innan, innan det här. Innan jag visste att den här jävla cancern skulle ta min mamma. Också. Hur min syster förklarar att vi kommer klara det tillsammans att vi aldrig kommer behöva vara själv, hur det än blir. Det spelar ingen roll säger jag. Det spelar ingen jävla roll. Skriker att du vet hur jävla illa det är. Hur hon säger att hon vet. Att hon levt för kort liv. Men att vi måste klara det. Hur det än blir.
Hur det än blir.
Jag återhämtade mig aldrig efter hennes hjärnblödning. När hon låg på golvet, hur hon inte andades och hur mattan färgade sig röd. Hur jag skrek i telefon att hon dör. Hur jag bad i ambulansen att "bara hon överlever". Och det gjorde hon.
Men om hon inte gör det nu då? Vad gör jag då?
